Leo Pusa

Rekord
Spjut 82,48

Leo Pusa är en av vårt lands genom tiderna mest framgångsrika friidrottstränare. Hans intresse för tränarjobb väcktes redan under den egna tävlingskarriären. Leo kastade spjut i vår förening och representerade Finland vid olympiska spelen i München 1972. Leos rekord 82.48 är gjort samma år. Troligtvis kommer Leos resultat 81.94 att förbli som planrekord för Grankulla idrottsplan.

Vi träffade alltid lika positiva Leo i föreningens utrymme på Fallåker. Leo flyttade efter armén till huvudstadsregionen och hamnade i Espoon Tapiot. Genast ett år senare lockade Nisse Lindstedt Leo till Esbo IF, då Tapiot den tiden konsenterade sig på junioridrott.  Leo tyckte om att träna på planerna i Dalsvik och Grankulla, där han för första gången kastade över 80 meter. Han kastade 81.94 på Grankulla idrottsplan, som troligtvis förblir som planrekord, då innerplan har konstgräs fr.o.m. senaste sommar. Ett annat planrekord har Leo också, det kastade han vid SFI-mästerskapen på idrottsplanen i Mariehamn.

Enligt Leo har vår förening en fin vi-anda mellan idrottare i olika grenar och till många tävlingar åktes det med busstransport. Leo tränade och åkte på läger tillsammans med föreningskumpanen Bo Grahn. Som Leos tränare fungerade främst Heikki Nieminen och senare tog Esko Olkkonen över tränaransvaret. Matti Järvinen som 1932 vann guldet vid den historiska tredubbla segern i Berlin, var i viktig roll för Leos framtid, fast han aldrig fungerade som personlig tränare för Leo. Vid tiden för München OS 1972 var Matti disponent för Otnäs idrottshall. Leo skämdes över sitt misslyckande i OS och försökte undvika Matti. Men då de till slut träffades, bad Matti Leo in till sitt arbetsrum och sade direkt ut, att ”du blir inte någonsin en toppkastare, men du blir en förträfflig tränare”.

Matti visste vad han sade, för Leos adepter har genom sina prestationer byggt upp den finska spjuthistorien. Efter München tog Matti Leo till sin lärjunge i sin tränarkarriär.

Leos tävlingskarriär slutade inte med München OS. År 1977 nådde han igen 80 meters formen. I en tävling, då Seppo Hovinen hade kastat före Leo hela 90 meter, kastade Leo ca 80 meter, men Leos kast mättes inte. Efter detta beslöt Leo lägga spjuten tillbaka i påsen för gått och avsluta sin kastkarriär.

Också förbundet märkte Leos förutsättningar som tränare och bad honom till spjuttränare för ungdomslägren. Leo hade under en tid kastat tillsammans med en av föreningens spjutkastare Rainer Kanerva. Leo gjorde sedan efter att den egna karriären tog slut upp träningsprogram åt Rainer ”Acke” Kanerva. Leo ledde också träningar för andra unga Esbo IF idrottare och tillsammans med Keijo Kanerva hade han hand om föreningens spjutträning. Tiina Lillak gick ofta med spjutet i handen förbi Leos hus på väg till Dalsviks idrottsplan och tittade om Leo finns på plan. I slutet av Tiinas karriär fungerade Leo som hennes personliga tränare till olympiska spelen i Barcelona 1992. Tiina var i god form, men knäet höll inte mera för påfrestningarna i spjutkastandet. Tävlingen blev inte av för Tiinas del, därmed slutade också Tiinas finfina karriär.

Karriären som TV-kommentator startade 1983 halvt i misstag, då Finlands herrkastare kastade dåligt i de egna hemmaspelen. Cheftränaren sade omedelbart upp sig och TV höll på att bli utan kommentator. Into Turvanen kom till Leo och sade, ”jaha, TV kommentator uppdraget tillkom nu Leo”. Leo blev sedan förbundets grentränare på hösten 1983.

Då Tapio Korjus på hösten 1984 bad Leo till sin tränare, beslöt Leo sluta som grentränare. Detta för att han ansåg det inte passande och tyckte att det annars skulle vara ojust mot andra kastare.

Leo fungerade alltid som tränare på sidan om sitt civila jobb. Veckorna och veckosluten åkte han omkring i Finland. Leo fick jobb hos Stockmann som representant för Nike. Efter att han återvände från en tre års tjänsteledighet upptäckte han i en annons i tidningen att hans tjänst var lediganslagen. Han avslutade dagsjobbet och började sköta tränarjobbet på heltid. Leo var troligtvis den enda professionella tränaren i Finland, som inte fick lön från förbundet.

För närvarande är Leo tränare för Lassi Etelätalo. Efter Lassi blir det troligtvis inte flera personliga adepter för Leo, men han kommer med säkerhet att också i framtiden aktivt följa med kastträningar.

Vi hade bett Tiina Lillak på förhand ställa ett par frågor till Leo. Tiina ville fråga hur man i den övriga världen gör sakerna i förhållande till hur man gör i Finland.

Enligt Leo har kastarna nuförtiden egna fysioterapeuter, läkare och tränare, men man gör trots det mycket samarbete. Tidigare tränades det i små grupper och inte alltför mycket tillsammans med andra.

Tiina ville också veta hur det är med träningar i grupper, för hon kände sig ganska ensam under sin egen karriär.

Leo berättade, att det nuförtiden finns mera internationella tävlingar och seminarier, där man träffar idrottare från olika länder. I Finland finns det också flera internationella tränare och spjutkarnevalen har också blivit mera internationell.

Till slut ville Leo poängtera, att då man får klä på sig föreningsdräkten, är det en hederssak.

Det är första representationssteget. Friidrott är en fin gemenskap och öppnar dörrar, som inte annars skulle ha öppnats.