Tiina Lillak

Rekord
Spjut 74,76

Många av oss kommer ihåg Tiina Lillaks sista kast vid världsmästerskapen i Helsingfors 1983. Kastet som förde henne till seger överskred än en gång 70 meters sträcket. Hon hade redan tidigare i flera repriser kastat över gränsen, enbart 1983 sammanlagt hela 16 gånger. Exakt två månader tidigare hade Tiina kastat nytt världsrekord med resultatet 74.76. Tiinas sista kast i Helsingfors gav Finland tävlingarnas enda guldmedalj. År 1983 var för Tiinas del en fullträff, med världsrekord och världsmästerskap. Hon förblev obesegrad under hela året. Förutom världsmästerskapet vann Tiina olympiasilver i Los Angeles 1984.

Vi intervjuade Tiina i föreningens utrymme på Fallåker.

Tiina representerade Esbo IF under hela sin karriär. Då idrottsplanen i Dalsvik stod klar år 1971 var Tiina en av nejdens knattar som flitigt utnyttjade idrottsplanen. Tiina med familj bodde i planens närhet. Ett par år senare, år 1973, kom Tiina med i föreningens knatteverksamhet, som hade satts igång strax efter att planen hade tagits i bruk. Alla grenar fanns på hennes program, hoppgrenarna i främsta hand. Hon prövade egentligen för första gången på spjutkastning då trekampens kulstötning hade utbytts till spjut. I början kändes grenen mycket svår, men kastandet blev allt naturligare, då hon på familjens stuga övade att kasta med hemgjort ”spjut”-käpp av vide. Som 15-åring år 1976 vann Tiina överraskande FM-guld i B-flickornas klass och blev uttagen till juniorlandskampen mot Sverige. Utvecklingen fortsatte och redan år 1978 var hon med i damernas landslag.

I början av karriären var Keijo Kanerva hennes tränare. Keijo fungerade som tränare för sina söner Christer, Roger och Rainer och hade ofta träningspass på Dalsviks idrottsplan. Det var där Keijo upptäckte Tiina. År 1979 bytte Tiina till en annan tränare. Hennes nya tränare Kalevi Härkönen hämtade med sig mera proffsigare tag, men i sakta takt. Träningen gav resultat redan påföljande år, då Tiina år 1980 var landets första kvinnliga spjutkastare som kastade över 60 meter. Kalevi hade förmågan att se när adepten började tröttna och han kunde passligt lätta på träningen i rätt ögonblick. Tiina tränade mycket för sig själv. Träningarna hölls efter Kalevis möjligheter att lösgöra sig från jobbet. Tiina tränade tillsammans med Kalevi på Djurgården, i Klövskog, i Myrbacka och under vintertiden i Otnäs idrottshall. En gång under vintern åkte man på läger utomlands. Kalevi ordnade i Myrbacka ishall en kastplats där man måste vara speciellt försiktig. Om man inte släppte av spjutet i rätt tid kunde spjutet hoppa tillbaka mot kastaren.

Kalevi var mycket mån om att felaktiga upprepningar inte fick förekomma. Han satt genast stopp för kastträningen då sådant skedde och i stället utfördes delövningar. Detta förfaringssätt tyckte Tiina fungerade bra, fast det för idrottaren inte alltid mentalt är så lätt. På lägren tränade Tiina tillsammans med herrkastarna. Dessa gemensamma träningar var ypperliga tillfällen för att växla åsikter. Styrka var inte den centrala egenskapen som Tiina använde i sina kast. Tiinas träningar innehöll löpning, hopp och kast med medicinboll samt mycket spjutkastning. Styrketräning stod på programmet endast två gånger i veckan ca en timme åt gången. Kalevis jobb kom till slut att ta så mycket tid, att han inte hann fungera som Tiinas tränare under hennes slutkarriär. Under Tiinas sista aktiva år bytte hon tränare onödigt ofta.

Tretton anses vara ett otursnummer, men för Tiina var det ett lyckonummer. Hon kastade världsrekord den 13.6.1983 och världsmästerskapet vann hon 13.8. samma år. Detta hade också Irma Nevala på förbundet märkt och då Tiina var inkvarterad i hotellrum under tävlingsresor satte Irma henne alltid i rum som slutade med nummer 13. Detta berättade Irma åt Tiina först efter hennes karriär.

Tiinas kastande försvårades då ryggen skadades år 1986. Högra sidan av kroppen är inte denna dag helt i skick. Då kroppen var i obalans kom det andra problem. Med nutida vetskap skulle Tiina då ha hållit ett mellanår för att skadorna hade läkts före ny satsning. Den tidens yttre tryck för återupptagandet av karriären var mycket hård.

Tiina hade vintern 1992 beslutit avsluta sin karriär efter OS i Barcelona. Problem uppstod, då hon skadade sitt knä då hon förflyttade sig till att kasta utomhus. Kastskornas spikar var vid första kastträningen för långa och knäet vreds och skadades. Tiina blev endast några centimetrar från olympialaget. Efter sin karriär utbildade Tiina sig till massör, yrket hon har fortsatt med sedan dess. Idrottskarriären tog mycket energi och Tiina ville efter karriären koncentrera sig på arbetslivet.

Efter Tiina hade Finland flera internationella spjutkastare. Som helhet har man inte kunnat satsa tillräckligt i damernas spjutkastning för att få toppkastare på en bredare bas, som är fallet bland herrar. Vid utvecklingen av damkastare föll ansvaret för mycket på enskilda tränare. Tiina ser, att idrottarnas träningsdagböcker borde utnyttjas under deras idrottskarriär eller senast genast efter den, då uppgifterna ännu är i minnet och relevanta.

Tiina ser att Esbo IF lyfte henne till en viss nivå, och hon fick bekanta sig med de svenskspråkiga föreningarna. Tiina deltog t.ex. i SFIM-tävlingarna alltid då hon hade möjlighet. Idrotten gav erfarenhet för livet som fortfarande har nytta av. Efter idrottskarriären kan man anpassa egna starka egenskaper i det dagliga livet.