Några plock ur minnet från min tid som ordförande

Skrivet av Kaj Höglund som var ordförande för Esbo IF åren 1982 -1989

OS i Los Angeles 1984

När OS i Los Angeles närmade sig beslöt vi med familjen att göra en månadslång resa till USA och OS för att se Esbo IF:s egen Tiina Lillak som hade stora chanser att ta medalj. Samtidigt ville vi besöka andra platser bl.a. Seattle där jag tillbringade ett skolår i min ungdom. Också Nisse Lindstedt med sonen Kim kom till LA och vi alla fick inkvartering i Pasadena ca 30 km öster om LA hos ett gammalt par som var släkt med min lärare i amerikansk historia. För transporterna hade jag hyrt en rymlig Buick för tiden där. Hela måndagen den 5.8.1984 var vi på Los Angeles Memorial Coliseum och det var en fin dag för Finland. Arto Bryggare tog brons på korta häcken och Juha Tiainen tog guld i slägga. På kvällen kom höjdpunkten, damernas spjutfinal och Tiina tog silver. Det kändes högtidligt att se henne på prispallen i strålkastarskenet sent på kvällen. Vi satt ända tills dagens sista gren, herrarnas 10000 meter var klar, Martti Vainio tog silver. Det hade varit en fantastisk dag för Finland.

Vi kom hem till Pasadena mycket sent på kvällen, jag öppnade en champagneflaska och vi alla, dvs. Nisse och Kim, min fru Anita och sönerna Magnus och Björn, samt våra värdar Thelma och Phil firade Tiinas silvermedalj. Då ringde telefonen (inga mobiltelefoner på den tiden ännu), Thelma svarade och sade att det är till mej. Det var Carl-Olaf Homén, som trots att han var finska truppens ledare fann tid att ringa till mej och gratulera till Esbo IF:s första OS-medalj. Det värmde. Samtidigt passade han på att inbjuda vår familj till OS-byn lördagen den 9.8.(hoppas jag minns dagen rätt), han skulle möta oss vid ingången kl. 12.

Lördagen den 9.8: Ingen Homi syntes till kl. 12, klockan blev 13 innan han kom och hämtade oss, bad om ursäkt och berättade orsaken till förseningen. Martti Vainio hade blivit fast för doping, Homi hade suttit hela morgonen och förmiddagen i möten om situationen. Saken var ännu inte officiell men skulle delges pressen senare på dagen. Men trots den otrevliga situationen tog han oss på en oförglömlig rundvandring i OS-byn och som avslutning bjöd oss på lunch där. Vi körde hem till Pasadena en upplevelse rikare och Homi började förbereda sig för mötet med pressen om dopingskandalen. Allt övrigt om den saken är historia.

 

Möte med Arthur Lydiard i Esbo 1985

1985 var jag kallad att skjuta startskotten för Esbo loppet som arrangerades av Esbo stad och Esbo IF. Medan vi väntade på starten kom Carl-Olaf Homén fram till mej med en liten brunbränd man och frågade om jag har träffat Arthur Lydiard, den världsberömda löptränaren från Nya Zeeland som hade tränat bl.a. Lasse Virén och många andra OS-medaljörer. Det hade jag inte så Homi presenterade oss och bad att jag skulle hålla honom sällskap eftersom han själv skulle vara sonen Christians manager under loppet. Så efter starten fick vi tag på en vaktmästare som visade Lydiard och mej omkring i idrottsanläggningen under Esbo centrum. Lydiard var imponerad och uttryckte sin beundran för allt han såg och berömde satsningarna på idrottsanläggningarna. Efter rundvandringen satte vi oss ner i Pelle Ahokainens café på kaffe och bulla. ”And he began to speak”.

Han började berätta sin historia och jag satt bara stum och lyssnade. Orsaken till hans besök Finland var att han hämtade hit urnan med sin finska hustrus aska. Och hans historia blev ännu mera gripande. Paret hade planerat att dra sig tillbaks från allt arbete och internationellt resande. De hade köpt en vacker tomt vid kusten i Nya Zeeland och där skulle de bygga sitt drömhus och njuta tillsamman. Men när de skulle bosätta sig där fick Arthur ännu ett fantastiskt erbjudande att arbeta som tränare i USA i tre år. Så de beslöt att han tar det, men det skulle vara sista gången, efter de tre åren i USA lägger han av träningen och de börjar njuta av livet i sitt drömhem. Men, och här blev han tyst för en lång stund innan han fortsatte, hans fru insjuknade i cancer och dog. Han började gråta hejdlöst och jag satt förstummad, oförmögen att veta hur jag skulle hantera vändningen som kaffestunden hade tagit. När situationen om stund lugnade ner sig, lutade han sig fram mot mej, spände blicken i mej och sade med en intensiv röst: ”unge man, skjut aldrig upp något viktigt i livet, skjut aldrig upp det, gör det medan det finns tid”. De orden har följt mej genom livet.

Vi satt en stund och småpratade och jag tog tillfället i akt och frågade om han skulle kunna tänka sig att komma och ge träningsråd till Esbo IF:s löpare. Han ställde sig positivt men beklagade att hans tidtabell inte gav någon möjlighet till det, men om det skulle visa sig möjligt tar han kontakt. Och överraskande nog, någon tid senare fick jag ett telefonsamtal hem sent en kväll att han kan komma på kvällen ett par dagar senare. Så efter intensivt ringande fick vi ihop en grupp av våra unga lovande distanslöpare och under några timmar i idrottsgrottan under Esbo centrum delade Arthur Lydiard med sig sina synpunkter på träning, för många säkert en oförglömlig upplevelse.

Datum för händelsen i idrottsgrottan blev klarlagd på minnesstunden efter Nisse Lindstedts jordfästning i Esbo i november 2012. Jag berättade där om några upplevelser som Nisse och jag hade varit inblandade i, också kort om den här med Arthur Lydiard, och jag och beklagade att jag inte kunde minnas varken år eller datum när det hände. Då steg Pelle Ahokainen upp och berättade följande: När han började med caféet skaffade han en gästbok med tanken att besökarna skulle skriva i den, men bara några få gjorde det. Då Pelle slutade övertogs caféet av ett ungt par som någon tid efter bytet ringde att de hade hittat en gästbok i en låda och hämtade den till Pelle. Och när han tittade i den fanns där bara några få anteckningar och en av dem var från den 5.5.1985 med (på engelska) tack för en trevlig stund, undertecknat Arthur Lydiard och Kaj Höglund. Där fick jag datum för mötet med Arthur Lydiard som gav mig några viktiga visdomsord för livet.

 

IAAF:s möte i London 1988

Finland beslöt ansöka om friidrotts-VM för ungdomar 1990. I Finland tävlade flera städer om det och valet föll på Esbo med det rutinerade triumviratet Leppävaaran Sisu, Espoon Tapiot och Esbo IF som arrangör. Jag var utsedd till att bli organisationskommitténs ordförande ifall vi skulle få spelen. Alla mina tvivel att klara av ett så stort arrangemang sopades bort av Carl-Olaf Homén som lovade ge all möjlig hjälp och se till att det byggs upp en rutinerad och kunnig stab och organisation. Han vidtalade också min arbetsgivare Nokias högsta ledning, att ge mej all behövlig tid och allt stöd, en sak som minsann inte gillades av mina närmaste förmän, alla insåg att det skulle ha varit ett heldagsjobb. IAAF:s möte där det skulle avgöras vilken stad som skall få spelen hölls i London i april 1988, och dit reste från Finland, Homi (hans fru Mame var också med), Esbo stads stadsdirektör för idrottsärenden Liisa Tommila, Idrottsförbundets ordförande Tapani Ilkka, en kille från idrottsförbundet vars namn jag inte nu kommer ihåg, samt jag. Utanför hotellet på Picadilly där vi bodde och där mötet hölls pågick hela tiden demonstrationer mot att Sydafrikas Zola Budd skulle få representera England.

På kvällen före mötet var det bankett på Café Royal för alla mötesdeltagare. Kubas idrottsminister Alberto Juantorena som vi minns som 800 meters löpare i VM i Helsingfors 1983 kom överraskande fram till mej och vi småpratade en stund, han ville berätta hur mycket han högaktade och uppskattade Finland där han fick sin fotskada framgångsrikt opererad. Det var trevligt.

Samtidigt med IAAF:s möte gick London City Marathon av stapeln och vi mötesdeltagare var inbjudna och hade reserverade platser på en för tillfället uppbyggd täckt läktare precis vid mållinjen på bron över floden Themsen. På vägen dit fick vi bekanta oss med arrangemangen, bl.a. det stora området efter mållinjen med sjukvårdspersonal, sjuktält och ambulanser. Det var ett nöje att se de första löparna komma i mål, vältränade, med lätta steg och i god kondition. Efter dem kom sedan den groteska delen av maratonlöpningen, löpare som hade överskattat sin förmåga, tog sig stapplande över mållinjen, ovetande om var de fanns eller vad de hette och togs om hand av sjukvårdspersonalen. Bredvid mej satt norska friidrottsförbundets ordförande, tidigare distanslöpare. Han stötte mej i axeln och sade med pondus: ”detta kan inte vara sunt!” Jag fann det då otroligt roande, sanningen han sade lät så skojig på norska och ännu när jag tänker på händelsen märker jag att jag ler och nästan skrattar.

IAAF:s möte hölls följande dag under ledning av dåvarande ordförande Primo Nebiolo. Och mötets resultat: Esbo förlorade klart mot Bulgariens Plovdiv. Men ansökningsprocessen var intressant och givande.

Kaj Höglund

 

 

ESBO IDROTTSFÖRENING r.f.

Adress

PB 74
02771 Esbo
FINLAND
info(at)esboif.fi

Styrelsen

Ordförande 
Anders Wikholm
050 3410171
anders.wikholm(at)kluuvinkiinteistot.fi

Kassör
Anita Lindström
040 592 0274
anita(at)figurecraft.fi

Verksamhetsledare
Oki Vuonoranta
050 435 9912
oki.vuonoranta(at)esboif.fi

Bowling

Paul Sihvonen
0400 985 667 paul.carita.sihvonen(at)kolumbus.fi

 

Friidrott

Ordförande
Markus Kalliomäki
markus.kalliomaki(at)live.fi

Juniorchef
Juuli-Anna Taurén
040 775 0306
​juuli.tauren(at)esboif.fi

Kira Kytölä
040 578 4157
kira.kytola(at)esboif.fi

 

Gymnastik

Oki Vuonoranta
050 4359 912
oki.vuonoranta(at)esboif.fi

Handboll

Mika Konsin
0400 150 057
mika.konsin(at)gmail.com

Motion

Håkan Blomberg
046 850 9200
hakan.blomberg(at)esboif.fi

Jan-Olof Stengård
040 5583 610
stengard(at)netti.fi

Volleyboll

Damlaget
Kirsi Huikarinen
050 339 2842
huikarin(at)mappi.helsinki.fi

Herrarna
Harri Ketonen
050 388 9550
harri.ketonen(at)vv-auto.fi

ESBO IDROTTSFÖRENING r.f.

Adress

PB 74
02771 Esbo
FINLAND
info(at)esboif.fi